Hem     Diskografi     Studio     Kontakt

The Klor Tour

Ambitionen

Klor är alltså namnet på mitt senaste inspelningsprojekt (2007). Hittills har jag kallat musiken för punkifierad prog eller symfoniskt elfel. "Progressiv rock utan deodorant" som det står på min startsida kommer nog också ganska nära, även om flera av låtarna är tämligen traditionellt poppiga till formen. "Progressiv rock" är som bekant ett slags pretentiös duktighetsmusik, som uppstod i slutet av 60- och början av 70-talet, full av taktbyten, långa introverta instrumentalpartier och episkt sammanfogade skivor där låtarna utgör kapitel i en längre berättelse eller alla knyter an till ett givet tema. Tyvärr har den här genren ofta infekterats av en perfektionism som tvingar dess utövare att finslipa varje detalj till förbannelse. Inget får lämnas åt slumpen och ingenting får låta otämjt eller farligt - och plötsligt har vi en hög skivor som bygger på nervkittlande idéer men låter plast. Och plast kan vara snyggt och väldigt praktiskt, men det är inte spännande. 

Så vad är Klor? Tja, genremässigt ligger den någonstans mellan progressiv rock och klassisk, bluesbaserad hårdrock. Den är full av små "fel" i form av falska toner, otajtheter, brus och skrap; gitarrljuden är fruktansvärt omoderna, basen låter på tok för mycket och trummorna är allmänt kassa. Sången är inte ens tillräckligt inövad. Det är alla de här sakerna som tillsammans blir "utan deodorant" för mig: Klor har ingen högblank yta. Klor luktar inte gott. Klor är något gammalt, skrovligt och surt. "Elfel" säger något om ljudbilden på plattan och "punkifierad prog" avslöjar kanske något om kontrasterna i blandningen mellan det mest och det minst pretentiösa som finns i musikväg. Hypotesen var att det skulle bli spännande. Att otajt kan svänga och att falskt kan bli sant. Risken är att det bara blev dåligt, men jag tror i alla fall inte att det låter som plast. Lyssna själv och berätta vad du tyckte! Jag vill verkligen veta!

Låtarna

Låt 1: Kom igen

Skivan börjar med en överkäck och ganska irriterande liten gitarrfanfar som alla lyssnare utom de mest ihärdiga och de döva kommer att ha tröttnat på innan låten äntligen kommer igång och visar sitt rätta ansikte: En pigg och lite arg låt med en, förmodar jag, kryptisk text. Leta rätt på Östgöta Correspondentens (www.corren.se) artiklar från i somras, om paret i Kinda som vägrar jobba, så har du tillgång till inspirationen bakom texten.  

Låt 2: Fin

OK, nu börjas det. Suck. Dryga nitton minuter inklusive ett långt, hysteriskt soloparti med kaffeburkstrummor, tamburin och elgitarr. Jättetralliga refränger och en riktigt obehaglig text. En hatisk kille som manipulerar sin omgivning. Hans lilla tjej som älskar honom över allt annat och tror att allt är hennes fel. Men nitton minuter? Ja, jag kunde väl inte hålla mig.

Låt 3: Min andra tur till Indien

Det här är en ganska rak rocklåt. Fyrtakt rakt igenom och inga synkoper. Texten är fritt framfabulerad så när som på några få fragment jag har lånat från Indienresenärer i min omgivning. Vad härligt det är att spela rockgitarrsolon ibland! Sånt där bara måste släppas ut. Falsettvrålen var också fina att få göra. Har ni inte provat kan jag rekommendera det. Befriande. Bredbent. Haha!

Låt 4: Vad var det som hände?

När jag trodde att hela plattan äntligen var färdig och skulle lyssna igenom slutmixarna i vardagsrummet lät den här låten plötsligt katastrofalt konstig. Några av gitarrerna hördes på tok för mycket, basen höll på att blåsa papperet ur högtalarna och all sång bubblade avlägset ur ett ha-a-a-a-av av eko. Med hjärtat i halsgropen sprang jag ut till studion och skakade liv i datorn för att ta reda på vad som hänt. Det visade sig att mitt musikprogram alldeles på egen hand hade bestämt sig för att radera allt mitt mixarbete med låten. Alla effekter var nollställda och jag-vet-inte-hur-många-timmars-arbete var som bortblåst. Bara att börja om från början alltså. En halvt sömnlös natt och en ofokuserad dag på jobbet senare var jag tillräckligt arg för att göra om hela mixen på en och en halv timme. Studiodatorn lever dock under ständigt hot om nödslakt numera. "Uzbekisk boogiepop med ett trixigt, svängigt mellanspel" beskrev jag den här låten som i ett tidigare inspelningsskede. Jag tror att jag kan stå för det. Hoppas att inga uzbeker tar illa upp.

Låt 5: Den bleksiktiga tjejen i parallellklassen

Kommer du ihåg den där tunna, bleka tjejen i högstadiet, som aldrig sa något och som alltid hade samma kläder? Vad hette hon nu igen... Malin? Linda? Var det bara en förresten? Hade hon inte en kompis som såg ungefär likadan ut, men med glasögon? Nej, det var bara en, men hon hade glasögon. Eller? Den där tjejen finns i alla högstadieklasser, och det är hög tid att vi ger henne upprättelse. När det begav sig gav vi henne ingen ärlig uppmärksamhet och det var orättvist. I min låt får hon vara huvudpersonen i en morbid-erotisk saga som lånar sina skräckromantiska stänk från Poe och Stagnelius. Eller varför inte Ajvide Lindqvist. Det hade hon nog inte väntat sig. Och du får skämmas för att du inte tog henne på allvar när du hade chansen. 

Låt 6: Affes planering

En kort bagatell, mestadels i 7/8, får avsluta det hela. Det här var den av låtarna jag började att skriva först. Ett tag ångrade jag att jag inte hade skrivit någon refräng åt den, men sedan tänkte jag: Vem behöver refräng? Och förresten har några av de andra låtarna refränger så att det räcker åt den här med. Klor är min minst publikfriande skiva hittills, men samtidigt den där refrängerna sticker ut mest. Skulle jag tro.

Inspelning och mixande

1. Trummor

Huvudproblemet för mig när jag spelar in trummor är att jag inte kan spela trummor. Jag försöker emellertid att bortse från det och hitta vägar för att komma runt det. Så här gjorde jag på Klor: Jag började med att spela in ett metronomspår för låten som skulle trummas in. Sedan spelade jag snabbt in ett gitarrspår för att komma ihåg låtens uppbyggnad och olika delar (varken gitarren eller metronomen finns förstås med i slutversionerna av låtarna, de hade bara en stödfunktion under trummandet). Med metronom och gitarr i hörlurar kunde jag sedan börja öva på trummorna, och efter några timmars bankande börja spela in. Jag spelade in trummorna till varje låt flera gånger. Sedan kunde jag lyssna igenom mina olika tagningar och behålla den som innehöll minst graverande misstag. Ett visst redigeringsarbete blev också nödvändigt. Här eller där behövde några alltför feltajmade slag eller sparkar flyttas lite för att inte sabotera totalt för de andra instrumenten som skulle spelas in senare. Ibland fick jag klippa ihop delar av olika tagningar till en. Det är tur att man kan klippa och klistra med datorns hjälp, så att man inte behöver slösa för mycket tid på att öva... När det gäller trumspelet är jag helt prestigelös - alla genvägar är tillåtna. Jag kommer aldrig att bli en trummis, så jag kan lika gärna fuska. Samtidigt ska man inte inbilla sig att det går så våldsamt mycket fortare att klippa ihop en vettig tagning än att lära sig att spela den ordentligt från början. Av det skälet gör jag hellre några extra tagningar av en hel låt när jag ändå håller på, och hoppas att någon av dem kan fungera i sin helhet.

Vid inspelningen av trummorna har jag använt fyra mikrofoner: En till virveltrumma/hihat, en till baskaggen och två till överhäng. (Som jämförelse kan jag berätta att Rush vid inspelningen av sin senaste skiva, Snakes & Arrows, använde 48 mikrofoner till trumsetet) Jag måste säga att resultatet blev bättre än jag hade väntat mig med så få mickar, men att jag nog skulle ha velat ha mera kontroll över virveltrummeljudet när jag mixade. Gissningsvis får det bli fler trummikrofoner till nästa projekt.

2. Bas

Den första låten jag började att spela in bas på var Affes planering. Till en början hade jag svårt att få till ett bra basljud. Jag drog en sladd från basen direkt in i ljudkortet på datorn och tänkte att jag skulle kunna skruva till något fint vid mixningen, men det ville sig inte riktigt. Nästa försök var att dela upp signalen och låta en sladd gå till en uppmickad PA-högtalare (eftersom jag inte äger någon basförstärkare). Nu hade jag två basspår att blanda efter eget tycke i datorn - den lajnade signalen och den uppmickade. Det här blev bättre, men inte bra. Den slutgiltiga lösningen blev faktiskt en invenstering: Jag beställde en liten baspreamp från Tyskland (visst är det absurt att postorder över en halv kontinent är betydligt billigare än svenska musikaffärer?), rattade in en av tillverkarens föreslagna inställningar, modifierade en aning och sedan hade jag det perfekta basljudet till alla låtarna. Jag spelar bara med fingrarna, aldrig med plektrum, vilket ger mig ganska stor kontroll över tonen, framförallt attacken. Smeker man strängarna med tumfläsket blir tonerna mjuka, men när man tar i med fingernaglarna distar det rejält. Just så vill jag ha det. Basen spelar en avgörande roll för helhetsbilden, vilket förvånansvärt många missar att dra fördel av. Därför tycker jag att det viktigt att basen har ett stort ljudspektrum och ligger långt fram i mixen.

3. Gitarr

Jag spelar alla gitarrspår på skivan på samma instrument - en jazzburk med f-hål. Signalen går via två effektboxar - en overdrive som alltid är på, och en dist som jag bara använder i solon och metalriff - till min lilla förstärkartopp från 70-talet och ut genom en riktigt billig 4x12-låda. Två av högtalarelementen dämpar jag bort med en tyginpackad markisoleringsskiva och sedan sätter jag en liten kondensatormikrofon  några centimeter från ett av de odämpade elementen. Dessutom har jag en likadan mikrofon runt tre meter från högtalaren, i öronhöjd. Placeringen hittade jag genom att gå omkring i rummet och lyssna medan jag spelade. Där gitarren lät bäst ställde jag mikrofonen. Enkelt. Hela riggningen kan ses på skivans baksida (mikrofonen till vänster i bild har inget med gitarrinspelning att göra, den bara råkade komma med). I låten Fin har jag faktiskt också använt en tredje mikrofon för att ta upp det akustiska ljudet från strängarna och plektrumet. Det hörs ganska väl, särskilt i låtens intro och mellanspel. Det där är en teknik jag antagligen kommer att använda oftare i framtiden - jag gillar verkligen den samlade klangen från de tre helt olika signalerna. 

4. Sång

Till sånginspelningen ställde jag ihop några av de inslagna markisoleringsskivorna så att de bildade ett litet bås med tre väggar. I båsets öppning ställde jag mikrofonen och sjöng vänd med ryggen in mot båset. Jag har försökt att utnyttja sången lite mer på de här inspelningarna än på mina tidigare alster. Här finns följaktligen fler körspår, tonlägen och mer röstdynamik än tidigare. Något jag tycker kan vara  svårt när jag gör sångpålägg är att få till medhörningen rätt så att jag får en bra balans mellan min egen röst och de tidigare sångtagningarna. Det är när den balansen fattas som jag missar tonerna - hör man för mycket av sig själv sjunger man automatiskt svagare, vilket ofta gör att tonhöjden sjunker. Hör man för lite av sig själv tar man i för mycket, vilket kan leda till för höga toner. Ibland har jag gjort massor av tagningar för att få stämmorna klockrena och ibland har jag behållit mer eller mindre falska stämmor och låtit det vara en effekt att de spretar mot varandra. Detta har särskilt varit fallet när jag har varit extra nöjd med attityden/känslan/kraften i en tagning. Uttryckets kvalitet måste alltid få vara viktigare än teknisk perfektion, annars kan man lika gärna räkna matte istället för att syssla med musik. Ett bra exempel på detta är "hårdrocksverserna" i Den bleksiktiga tjejen i parallellklassen. Sångspåren som hörs på skivan var de första försöken. När jag lyssnande igenom inspelningarna tyckte jag att de var lite väl orena, så jag gjorde ett antal nya versioner. Några blev kanske mer tonsäkra, men när jag jämförde med originalversionerna märkte jag genast att de var betydligt mer kraftfulla, så jag la tillbaka dem.

5. Mixning

Det här är första gången jag har mixat en skiva och känt att jag åtminstone har haft en aning om vad jag har hållit på med. Jag har läst på en hel del sedan sist och haft stor nytta av både böcker och artiklar ur tidskrifter. Säkert har det hela också underlättats av att jag redan från början hade en klar inre bild av hur skivan skulle låta. Mixarbetet är spännande eftersom det är där karaktären på ljuden kommer fram på riktigt. Det inspelade råmaterialet är i regel bara ett enda, okontrollerat muller. Samtidigt är det ett tålamodsprövande och otroligt långsamt arbete och ju närmare slutet man kommer desto längre tid tycks varje moment ta. Den här gången bromsades hela projektet dessutom drastiskt av att datorn blev otroligt långsam. Alldeles för sent insåg jag att det berodde på att systemhårddisken var överfull och dessutom fragmenterad som aldrig förr - vilket medförde att varje knapptryckning jag gjorde i musikprogrammet åtföljdes av runt femton sekunders enerverande väntan innan datorn hade tänkt klart och kunde verkställa. Femton sekunder låter inte mycket, men när det tar femton sekunder att flytta markören från punkt A till punkt B på tidslinjen i musikprogrammet och femton sekunder att få programmet att börja spela från att man har tryckt på Play och det sedan visar sig att markören skulle ha varit någon annanstans, så har det plötsligt gått en minut innan man har fått höra det man ville. Och om man sedan vill spela samma ställer några gånger för att försäkra sig om att det låter som det ska... så tar det tid. Planerade åtgärder: Skaffa större hårddisk i första hand. En piggare processor skulle säkert också göra susen.

Slutsatser

Som vanligt är det svårt att lyssna på egna inspelningar med distans, när de så nyligen har blivit klara. Huvudet är fortfarande fullt av funderingar som "Skulle jag ha höjt kören lite här?" och "Undrar om någon annan hör felen i gitarren där?", som sabbar upplevelsen. Ändå kan jag säga att det känns ovanligt bra den här gången. Och även om jag inte vet hur bra plattan blev så har jag i alla fall aldrig kommit så nära det jag hade tänkt mig förut. Nehej, nog skrivet! Nu ska jag skriva ihop låtar till nästa projekt.